Sorgenfri, Nobelvägen, Industrigatan, Emilstorp, Rosengård, Sofielund, Jesusparken hem. Kallt. Jag behöver en toppluva.

I Göteborg springer jag från Majorna till Högsbo och sen längs nån motortrafikled i 15 minuter. Sen stannar jag klockan och springer tillbaka på 14 minuter. En fin insats.

Enda problemet: att jag börjar bli vältränad. Då pressar jag inte mig tillräckligt hårt för att bli så där klar i skallen. Springer omkring och tänker lite som man gör mest. Som jag gör när jag inte springer. Not good. Antingen får jag börja röka mer och slarva med sömnen, eller får jag börja springa fortare helt enkelt.

Kolding 3. Jag springer tolv varv runt denna fotbollsplan, som jag kommit att tycka så mycket om. Samtidigt funderar jag lite över att jag kan vara ganska liten, småaktig och självbelåten, och detta är ju inte egenskaper jag är särskilt stolt över. Hur ska man hantera den insikten? Ska man fokusera på sin förmåga att vara storsint och ödmjuk? Jag vet inte. Man ska väl acceptera sina brister också, antar jag, rentav bejaka dom.

Kolding 2. På samma sätt, det lilla mått av ljus som finns kvar när solen är på väg att gå ner över fotbollsplanen i Kolding. Detta höstljus, det lilla som finns kvar, så storslaget och vackert.

Kolding 1. Jag kan kalla det trötthet. Och kapitulera inför denna. Men jag kan också: se på det som ett kontinuum, som sträcker sig från total trötthet till ren energi, svämmandes över alla bräddar. Om energin var helt slut så skulle jag ju sluta andas och dö. Lite energi finns alltid, även i den största av tröttheter. Om jag fokuserar på den, om jag försöker känna den, det lilla som finns kvar, så växer den. Jag blir starkare. Springer bättre. Det är häpnadsväckande.

Kontinuum är ett jävla olyckligt ord. Kan inte komma på något bättre. Spektrum duger inte.

Om jag känner mig inbunden och asocial, så har jag ändå lite förmåga kvar till utåtriktad verksamhet. Om jag är uppgiven, så finns ändå ett litet, litet hopp någonstans. Et cetera.

Det här är för mig en fundamental och avgörande insikt. Märkligt att den låter så enkel och nästan banal. Det är den inte.

På idrottsplatsen. 12 varv, nästan en halvmil. Höstig luft. Kylig och klar.

Att springa ifrån sig. Så vill jag uttrycka det. Lämna allt detta dagliga. Det är inte så att det dagliga nödvändigtvis tynger mig. Men det gör mig lite trögare, lite långsammare. Det grumlar. Där var det igen: klarheten. Det är tydligen den jag söker.

Några enkla ord om disciplin. Disciplin är viktigt. Nu pratar jag inte om jogging, utan om det andliga arbetet. "Det andliga arbetet." Jösses, hur fan pratar jag egentligen.

Min gamla runda, som egentligen är till Rosengård och tillbaka, men med två små svängar in på Sorgenfri respektive Sofielund, så att det ska kännas mer som just en runda. Den sprang jag. Och i slutet tänkte jag detta om disciplin.

Runt Dalaplan-Pildammsparken-Möllevångstorget, hem längs Folkets Park. Fort gick det inte. Men.

Det första steget, om jag har förstått det rätt, handlar om att acceptera var man är. I tolvstegsprogrammen börjar man med att erkänna att man har ett problem som är starkare än en själv. Att det är ohanterligt.

Och så ska man överlämna sig, villkorslöst.

Man är ju helt dum i huvudet om man vet att någonting är bra för en, men ändå undlåter att göra det, om och om igen. Ändå verkar det vara ett ganska vanligt fenomen.

Jag är en av dumskallarna. Om jag tänker tillbaka så har dom perioder i mitt liv när jag har joggat varit bättre än perioder när jag inte gjort det på så många sätt att ja uppenbarligen, helt jävla dum i huvudet alltså.

Jag menar det. Och måste formulera det så, så att det sätter sig. För jag måste också säga att det är viktigt för mig, att det är värt nånting, värt mer än en massa annat skräp jag befattar mig med, och att det är rimligt att ge det den plats det behöver, på bekostnad av, ja, det mesta egentligen, inte kärleken, inte tiden med dom jag älskar. Men annars: vad kunde vara viktigare?

Idag börjar jag med något. Jag måste fortsätta med det, för annars var det löjligt att skriva det jag skrev i förra meningen.

En modest runda till Rosengård och tillbaka. Anspråkslös. Jag gick ganska mycket. Det känns okej.

Alldeles tom. Några gånger när jag räknade mina andetag, 32 andetag, 32 till, så glömde jag mig själv och blev alldeles tom. Denna tomhet, som är ett slags klarhet, är en del av det jag söker. Nu måste jag fortsätta, för annars vore jag ju en idiot, som började.