Man är ju helt dum i huvudet om man vet att någonting är bra för en, men ändå undlåter att göra det, om och om igen. Ändå verkar det vara ett ganska vanligt fenomen.

Jag är en av dumskallarna. Om jag tänker tillbaka så har dom perioder i mitt liv när jag har joggat varit bättre än perioder när jag inte gjort det på så många sätt att ja uppenbarligen, helt jävla dum i huvudet alltså.

Jag menar det. Och måste formulera det så, så att det sätter sig. För jag måste också säga att det är viktigt för mig, att det är värt nånting, värt mer än en massa annat skräp jag befattar mig med, och att det är rimligt att ge det den plats det behöver, på bekostnad av, ja, det mesta egentligen, inte kärleken, inte tiden med dom jag älskar. Men annars: vad kunde vara viktigare?

Idag börjar jag med något. Jag måste fortsätta med det, för annars var det löjligt att skriva det jag skrev i förra meningen.

En modest runda till Rosengård och tillbaka. Anspråkslös. Jag gick ganska mycket. Det känns okej.

Alldeles tom. Några gånger när jag räknade mina andetag, 32 andetag, 32 till, så glömde jag mig själv och blev alldeles tom. Denna tomhet, som är ett slags klarhet, är en del av det jag söker. Nu måste jag fortsätta, för annars vore jag ju en idiot, som började.