Kolding 1. Jag kan kalla det trötthet. Och kapitulera inför denna. Men jag kan också: se på det som ett kontinuum, som sträcker sig från total trötthet till ren energi, svämmandes över alla bräddar. Om energin var helt slut så skulle jag ju sluta andas och dö. Lite energi finns alltid, även i den största av tröttheter. Om jag fokuserar på den, om jag försöker känna den, det lilla som finns kvar, så växer den. Jag blir starkare. Springer bättre. Det är häpnadsväckande.

Kontinuum är ett jävla olyckligt ord. Kan inte komma på något bättre. Spektrum duger inte.

Om jag känner mig inbunden och asocial, så har jag ändå lite förmåga kvar till utåtriktad verksamhet. Om jag är uppgiven, så finns ändå ett litet, litet hopp någonstans. Et cetera.

Det här är för mig en fundamental och avgörande insikt. Märkligt att den låter så enkel och nästan banal. Det är den inte.