I Göteborg springer jag från Majorna till Högsbo och sen längs nån motortrafikled i 15 minuter. Sen stannar jag klockan och springer tillbaka på 14 minuter. En fin insats.

Enda problemet: att jag börjar bli vältränad. Då pressar jag inte mig tillräckligt hårt för att bli så där klar i skallen. Springer omkring och tänker lite som man gör mest. Som jag gör när jag inte springer. Not good. Antingen får jag börja röka mer och slarva med sömnen, eller får jag börja springa fortare helt enkelt.

Kolding 3. Jag springer tolv varv runt denna fotbollsplan, som jag kommit att tycka så mycket om. Samtidigt funderar jag lite över att jag kan vara ganska liten, småaktig och självbelåten, och detta är ju inte egenskaper jag är särskilt stolt över. Hur ska man hantera den insikten? Ska man fokusera på sin förmåga att vara storsint och ödmjuk? Jag vet inte. Man ska väl acceptera sina brister också, antar jag, rentav bejaka dom.

Kolding 2. På samma sätt, det lilla mått av ljus som finns kvar när solen är på väg att gå ner över fotbollsplanen i Kolding. Detta höstljus, det lilla som finns kvar, så storslaget och vackert.

Kolding 1. Jag kan kalla det trötthet. Och kapitulera inför denna. Men jag kan också: se på det som ett kontinuum, som sträcker sig från total trötthet till ren energi, svämmandes över alla bräddar. Om energin var helt slut så skulle jag ju sluta andas och dö. Lite energi finns alltid, även i den största av tröttheter. Om jag fokuserar på den, om jag försöker känna den, det lilla som finns kvar, så växer den. Jag blir starkare. Springer bättre. Det är häpnadsväckande.

Kontinuum är ett jävla olyckligt ord. Kan inte komma på något bättre. Spektrum duger inte.

Om jag känner mig inbunden och asocial, så har jag ändå lite förmåga kvar till utåtriktad verksamhet. Om jag är uppgiven, så finns ändå ett litet, litet hopp någonstans. Et cetera.

Det här är för mig en fundamental och avgörande insikt. Märkligt att den låter så enkel och nästan banal. Det är den inte.