På idrottsplatsen. 12 varv, nästan en halvmil. Höstig luft. Kylig och klar.

Att springa ifrån sig. Så vill jag uttrycka det. Lämna allt detta dagliga. Det är inte så att det dagliga nödvändigtvis tynger mig. Men det gör mig lite trögare, lite långsammare. Det grumlar. Där var det igen: klarheten. Det är tydligen den jag söker.

Några enkla ord om disciplin. Disciplin är viktigt. Nu pratar jag inte om jogging, utan om det andliga arbetet. "Det andliga arbetet." Jösses, hur fan pratar jag egentligen.

Min gamla runda, som egentligen är till Rosengård och tillbaka, men med två små svängar in på Sorgenfri respektive Sofielund, så att det ska kännas mer som just en runda. Den sprang jag. Och i slutet tänkte jag detta om disciplin.

Runt Dalaplan-Pildammsparken-Möllevångstorget, hem längs Folkets Park. Fort gick det inte. Men.

Det första steget, om jag har förstått det rätt, handlar om att acceptera var man är. I tolvstegsprogrammen börjar man med att erkänna att man har ett problem som är starkare än en själv. Att det är ohanterligt.

Och så ska man överlämna sig, villkorslöst.

Man är ju helt dum i huvudet om man vet att någonting är bra för en, men ändå undlåter att göra det, om och om igen. Ändå verkar det vara ett ganska vanligt fenomen.

Jag är en av dumskallarna. Om jag tänker tillbaka så har dom perioder i mitt liv när jag har joggat varit bättre än perioder när jag inte gjort det på så många sätt att ja uppenbarligen, helt jävla dum i huvudet alltså.

Jag menar det. Och måste formulera det så, så att det sätter sig. För jag måste också säga att det är viktigt för mig, att det är värt nånting, värt mer än en massa annat skräp jag befattar mig med, och att det är rimligt att ge det den plats det behöver, på bekostnad av, ja, det mesta egentligen, inte kärleken, inte tiden med dom jag älskar. Men annars: vad kunde vara viktigare?

Idag börjar jag med något. Jag måste fortsätta med det, för annars var det löjligt att skriva det jag skrev i förra meningen.

En modest runda till Rosengård och tillbaka. Anspråkslös. Jag gick ganska mycket. Det känns okej.

Alldeles tom. Några gånger när jag räknade mina andetag, 32 andetag, 32 till, så glömde jag mig själv och blev alldeles tom. Denna tomhet, som är ett slags klarhet, är en del av det jag söker. Nu måste jag fortsätta, för annars vore jag ju en idiot, som började.